onsdag 17 juni 2020

Att skriva en ansökan och ett personligt brev till en författarutbildning eller skrivarkurs

Jag heter Hanna och jag föddes i augusti när solen värmer, kvällarna är ljumna och alla vill äta kräftor. Jag föddes 1979 och då var min mamma 19 år och min pappa 23 år, med ett begynnande alkoholproblem. Deras kärlek hade hållit i mer än fem år men när de fick mig sprack ballongen och min mamma fattade de viktiga beslutet att hon inte kunde leva med min pappas missbruk och en bebis. Hon lämnade honom och började bygga upp sitt eget liv i förorten. Min start i livet och jag är imponerad av hur bra min uppväxt faktiskt blev. Min mamma har alltid varit kärleksfull, tålmodig, snäll men lite sträng och trott på disciplin och ordning. Hon har alltid varit en trygg vuxen och är fortfarande en av det viktigast personerna i mitt liv. Min pappa som jag haft en relation till under hela mitt liv har alltid varit den påhittiga, äventyrliga naturmänniskan, som inte kan sitta still och som gråter till barnprogram om de är sorgliga. Som ofta under uppväxttiden varit mera i sig själv med sina egna problem än funnits till för sin omgivning. Som velat gott men inte alltid uppnått ett gott resultat.

Jag växte upp i Bagarmossen, där gångvägarna utgår från torget, skolan är byggd i rött tegel och ser mer ut som ett fängelse än en skola. Där loftgångshusen ligger som en grå mur mot skogen och Nackareservatet. Där fyllisarna sitter på torgets parkbänk och skrattar och skrålar. Där fontänen gör sitt bästa för att hamna i blickfånget trots att den står lite till vänster på torget. Där höghuset en gång signalerade modernitet, men med åren mer ser ut som en sliten symbol från en annan tid. Där växte jag upp, med knästrumpor i klarblåa skinnsandaler, avklippta jeansshorts och hemstickad kofta. Oftast cyklandes på min röda cykel småpratandes med mig själv.

Så här inledde jag mitt personliga brev till Långholmens författarskola och jag blev så glad när jag blev antagen och ännu gladare över att få ha gått denna utbildning som givit mig så mycket och gett mig tron på att våga skiva på ett bokmanus. Nu hoppas jag verkligen att jag vågar fullfölja och skiva klart bokmanuset och skicka in den.

/Hanna

måndag 15 juni 2020

Att reflektera, samtala och våga öppna upp om rasism

Det är väldigt lätt att ta ställning för olika viktiga samhällsfrågor i ord. Till exempel om någon frågar mig är du rasist? Så skulle jag direkt svara självklart inte. Men om någon ställde mig följande frågor? Hur många av dina vänner är svarta eller har invandrarbakgrund? Hur många på din arbetsplats är svarta eller har invandrarbakgrund? Hur många inom din bransch? Hur många i tennishallen där du tränar? Där du bor? Under din studietid? I butikerna där du handlar? I ditt Instagram flöde? Osv. Ja ni förstår hur stor frågan är och hur komplext det är. Jag kan ärligt skriva att jag inte reflekterat över hur det ser ut på min arbetsplats eller bland mina vänner. Förrän nu. 

Att vara vit och privilegierad gör utifrån mitt perspektiv att jag troligtvis missar det viktigaste frågorna eller uppfattar inte ens de viktiga frågorna. Det är därför jag tror på samtalet och utbildning.

Om vi inte pratar och samtalar om viktiga ämnen som rasism kan vi inte förändra vårt samhälle. Därför måste vi prata om det som händer i USA men också om rasismen som finns i Sverige. Vi måste prata med våra barn, föräldrar, kollegor och vänner. Vi måste våga vara ärliga mot varandra och berätta om det vi inte upplevt själva eller förstår. Vi måste också blotta oss och stå upp för våra åsikter och tankar för att sätta bollen i rullning för att få en bättre värld. Ingen ska bli skjuten i ryggen obeväpnad av polisen. Ingen ska bli stoppad i sin bil bara för att man är svart. Ingen ska uppleva förföljelser och trakasserier. Ingen ska behöva uppleva fördomar, diskriminering och aggression.
/Hanna 

måndag 8 juni 2020

Tankar i juni - när världen brinner och att hitta lugn i att odla


Inte trodde jag för fem år sedan att lycka kunde vara att odla egna grönsaker. Även om det är slitsamt att odla och mycket kånkande så upplever jag lycka när jag ser att det kommer upp små späda grödor ur jorden. I år blev det inte riktigt som vi tänkt oss men nu har vi fyllt alla våra pallkragar och det flesta grödorna lyckades vi så själva.
I den första pallkragen har vi örter; gräslök, persilja, salvia, dragon och basilika.
I pallkrage nummer två har vi; zucchini och grönkål.
I pallkrage nummer tre har vi; potatis (som precis har kommit upp så vi lär inte kunna skörda till midsommar) och i pallkrage nummer fyra har vi brysselkål. Bakom pallkragarna har vi satt fem solrosor jag hoppas verkligen att det kommer att växa och bli starka och blomma vackert. 
I en pallkrage av äldre modell framför hallonbuskarna har vi jordgubbar och precis som med potatisen lär vi inte hunnit få några till midsommar. Tacka vet jag rabarber vilken växtkraft. Vi har redan ätit flera pajer och gjort saft. Vilken dag som helst ska jag även passa på att göra hallon och rabarbersylt så gott både till lagrade ostar och pannkakor. Uppe på altanen har vi en del tomatplantor också som vi drivit upp. Finns det något godare än solmogna tomater. Förutom trädgårdsfix står skolavslutning på veckans agenda.

I dessa corona-tider blir ju allt så annorlunda. De blir skolavslutning i klassrummen utan föräldrar men med fika, sång och sommarpresenter till fröknarna. Fint så. Sedan börjar stora trollungens sommarlov då han blivit för stor för sommarfritids medan lilla trollungen får gå ett par veckor på sommarfritids innan vi vuxna får semester.

Sommaren blir ju också annorlunda i år. Vi kommer att vara mycket i vår sommarstuga och sedan får vi se om vi kommer resa någon annan stans lite längre bort i Sverige. Jag hoppas i alla fall att vi kommer att vara hemma en del också så vi kan ta hand om alla fina grödor. Jag hoppas att vi kommer att fylla sommardagarna med salta bad, brädspel, skogspromenader, glass och böcker. Just nu känns det skönt att bara få vila, vara och rikta tankarna inåt. Kanske beror det på läget i världen och här hemma med demonstrationer mot rasism, corona-kris, klimatkris och ekonomisk oro. Men att vi behöver politiska reformer och krafttag mot orättvisor hoppas jag att ingen längre kan blunda för. Att vi behöver bygga hållbara städer, samhällen och byar lika så. Att vi behöver tänka på jordens resurser och lära oss att hushålla och tänka på alla människor på vår jord och inte bara rika nationer och stater. Att vi måste ställa om och tänka om. Att vi människor bara är en ras oavsett hur vi ser ut och det är rasen människa.
/Hanna