Min upplevelse av att ha lyssnat på "Kring denna kropp" av Stina Wollter

Jag har precis lyssnat på Stina Wollters fantastiska bok "Kring denna kropp". Jag skriver fantastiska bok inte för att den fick mig att i stunder småle och i stunder gråta för det fick den utan jag skriver fantastisk för att den är så viktig att läsa eller lyssna på. För att förstå ideal, samtid, utveckling från flicka till kvinna och för att förstå vikten av att aldrig döma, peka och kommentera någon annans kropp eller sin egen.  Jag skriver fantastisk för att jag tror att få människor är villiga att så naket dela med sig av sitt liv, sina upplevelser, sin smärta och sin glädje.

Jag har nästan alltid haft en komplext relation till min kropp och i perioder nästan hatat den för att sedan försonas och tycka att den är ok. Jag kände mig som finast och tryggast med kroppen när jag var gravid kanske därför att under graviditeten är alla kurviga, mjuka och runda. Då är det ok och accepterat. Men det jag förstod av att lyssna på boken är att relationen till kroppen är livslång och håller livet ut och den går att förändra. Vilket är så fint på något vis.

Så jag rekommenderar verkligen alla att läsa denna viktiga bok för att just få perspektiv, ifrågasätta våra ideal och vår samtid och att börja prata om de ideal vi lever efter och som påverkas oss.

/Hanna



Sångens betydelse

Förra terminen gick jag med i en alla kan sjunga kör. Med osäkerhet i bröstkorgen och lite oro över en ny situation gick jag dit och kände mig lite obekväm i mitt eget skinn. Lite vad har jag här att göra? Tankarna malde på men jag var beslutsam och jag skulle gå dit. Första gången när jag klev in i skol-aulan och möttes av 50 stycken glada kvinnor som alla utstrålade en och samma sak nämligen glädjen för körsången blev jag nästan lite golvad. Dels över att vi var så många och dels över att det var sådan positiv energi i rummet. Vi sjunger gospel, pop, hårdrock och visor, vi skrattar och klappar händerna när det låter bra men också när vi inte riktigt lyckas. Det är som att när jag står där och sjunger Fame så glömmer jag bort att jag inte har en speciellt vacker röst och glädjen tar överhand. Den där 10-åriga Hanna som sjöng i skolkören tillsammans med bästa kompisen Ramona kommer liksom tillbaka och det känns inte så komplicerat. Istället känns det självklart att vara där i det där rummet fyllt med kvinnor jag inte känner och bara låta musiken och sången flöda. Nu har en ny termin startat och jag måste säga att det är verkligen ett lyckopiller för mig!




/Hanna