Jag idealiserar ständigt landsbygden. Den fina gemenskapen, närheten
till naturen och människorna som har valt det viktigaste, finaste och
renaste. När jag tänker på Sveriges avlånga land är det ofta så jag
tänker. Att det är någonting särskilt med människorna som väljer bort
storstadens anonymitet för fjället, myren och sjöarna. Väldigt sällan
ser jag södra Sverige framför mig i mitt idealiserande. Alltid fjället,
alltid den blå timman och alltid snön. Kanske är det mitt jämtländska
arv som gör sig påmind men det är ofta det jag längtar till. När jag
läser "Jag for ner till bror" får jag helt andra bilder av landsbygden
och det norrländska byarna. Det inskränkta, var och en sköter sitt men
alla vet, ångesten och alkoholen. Samtidigt blir jag inte rädd. Jag vill
att fadren ska få sitt straff och jag vill att Janakippo ska bli
lycklig om inte så bara för en liten stund. Att svärtan ska lägga sig
och solens ljus ta vid. Karin Smirnoff har ett fantastisk berättarspråk
som är knivskarpt och hur mörkt det än blir vill jag veta vad som kommer
att hända härnäst. Jag vill lära känna John, Diana och Maria. Jag vill
knyta ihop dåtid med nutid. Förstå relationerna och familjebanden. Jag
vill förstå hur Janakippo formades till den hon är och Bror. Jag vill
bara fortsätta läsa, uppkrupen i soffan med tekoppen i handen.
/Hanna
Titel: Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgivningsdatum: 2018-09-25
ISBN: 9789177950981
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar