Förra terminen gick jag med i en alla kan sjunga kör. Med osäkerhet i bröstkorgen och lite oro över en ny situation gick jag dit och kände mig lite obekväm i mitt eget skinn. Lite vad har jag här att göra? Tankarna malde på men jag var beslutsam och jag skulle gå dit. Första gången när jag klev in i skol-aulan och möttes av 50 stycken glada kvinnor som alla utstrålade en och samma sak nämligen glädjen för körsången blev jag nästan lite golvad. Dels över att vi var så många och dels över att det var sådan positiv energi i rummet. Vi sjunger gospel, pop, hårdrock och visor, vi skrattar och klappar händerna när det låter bra men också när vi inte riktigt lyckas. Det är som att när jag står där och sjunger Fame så glömmer jag bort att jag inte har en speciellt vacker röst och glädjen tar överhand. Den där 10-åriga Hanna som sjöng i skolkören tillsammans med bästa kompisen Ramona kommer liksom tillbaka och det känns inte så komplicerat. Istället känns det självklart att vara där i det där rummet fyllt med kvinnor jag inte känner och bara låta musiken och sången flöda. Nu har en ny termin startat och jag måste säga att det är verkligen ett lyckopiller för mig!
/Hanna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej december!
Äntligen kom den, vintern med minusgrader och ett lätt snötäcke. Jag blir direkt så mycket gladare och lättare till sinnet. Förs...
-
Ingredienser 4 personer: 3 morötter 2 små lökar 1 palsternacka Spiskummin Torkad ingefära Torkad chili Kanel Salt Peppar Krossade tomater 3...
-
Precis som mina barn gör så växte jag upp i en av Stockholms södra förorter, Bagarmossen. En klassisk förort utbyggd under en tid då man sta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar