Mycket har förändrats det senaste åren och efter att ha haft utmattningsdepression två gånger på 12 år är jag inte samma gamla enkla Hanna. Mycket av det som jag älskade att göra innan och gjorde med lätthet har bara försvunnit och idag får jag ibland kämpa för att komma tillbaka till mitt gamla bekymmersfria jag. Ångesten ligger ständigt närvarande men glömmer bort sig i situationer där jag är helt trygg. Corona-pandemin har ju också gjort sitt till. Jag behöver ju utmanas ständigt socialt för att inte krypa in i mitt skal och det har ju inte varit så enkelt de sista åren. Jag behöver också kämpa för saker jag tror på för att glömma den där lite skaviga känslan i kroppen. Träning hjälper också så klart och återhämtning.
I augusti när jag fyllde år fick jag konsertbiljetter till Tomas Andersson Wij och Mauro Scocco på Skansen. Jag blev både glad och nervös på samma gång. Skulle jag få en panikångestattack och behöva gå undan eller skulle det gå bra och vet ni det gick bra. Jag var nervös innan men Stockholm bjöd på en sådan vacker sommarkväll att oron släppte direkt när vi kommit in på Skansen. När musiken började flöda kände jag bara glädje och kunde helt gå upp i den smådansa, sjunga med och krama på sambon som givit mig denna fina upplevelse. Så glad och nöjd, detta ska jag vårda länge. Favoriten var när Tomas sjöng Sträck ut dina armar, gåshud.
/Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar