65% + 50% = 115%

Tja hur tänkte jag kan man ju undra när jag bestämde mig i höstas för att studera skrivande på 50% och samtidigt jobba 65% för att kunna leva som familj och inte sänka levnadsstandarden totalt. Såhär inne på termin två av mina studier kan jag ju bara se i backspegeln att jag var så fruktansvärt glad. Glad över att arbetsproverna räckte till för att komma in på skolan och kursen. Glad för att få skriva.
Det jag inte tänkte på var att  jag har ett arbete som i perioder är stressigt och att jag inte har någon som kan ta över mina arbetsuppgifter. Att det digitala högarna skulle svämma över och att jag skulle få sömnlösa nätter och stressiga veckor. Att jag är en person som har svårt för att säga nej i min yrkesroll, vilket lätt ställer till det lite. Vill så gärna vara den där personen som är glad, fixar och trixar. Proffstrevlig sa en kollega i veckan. Och mitt hjärta dog lite. För mig är proffstrevlig att vara utåt sätt pepp men lite svår att komma nära, förstå sig på eller tycka om. Orden sårade helt enkelt. Även om hen kanske inte alls menade det så blev jag lite ledsen. Men jag förstår ju att det är så jag framstår. Som en bubblig person som levererar även om alla inte vet riktigt vad och alltid är glad för att stressen gör att jag inte orkar med det där andra. Gnället, energitjuvarna och det eviga samtalen om tid. Och mitt skrivande jo det går bra men helger är nu mera till för att skriva och jag önskar så att jag var bättre på att planera min tid och att skrivlusten skulle infinna sig även under lite stressiga perioder men i ärlighetens namn kommer inte lust under stress. Men jag vill inte gnälla bara bli bättre. Bättre på att säga nej. Bättre på att planera. Bättre på att prioritera lusten att skriva. Och bättre på att känna tacksamhet! Lite röriga tankar en lördag! Nu ska jag skriva för att sedan gå och köpa lördagsgodis med trollungarna. Önskar er en fin helg!
/Hanna