Jag idealiserar ständigt landsbygden. Den fina gemenskapen, närheten 
till naturen och människorna som har valt det viktigaste, finaste och 
renaste. När jag tänker på Sveriges avlånga land är det ofta så jag 
tänker. Att det är någonting särskilt med människorna som väljer bort 
storstadens anonymitet för fjället, myren och sjöarna. Väldigt sällan 
ser jag södra Sverige framför mig i mitt idealiserande. Alltid fjället, 
alltid den blå timman och alltid snön. Kanske är det mitt jämtländska 
arv som gör sig påmind men det är ofta det jag längtar till. När jag 
läser "Jag for ner till bror" får jag helt andra bilder av landsbygden 
och det norrländska byarna. Det inskränkta, var och en sköter sitt men 
alla vet, ångesten och alkoholen. Samtidigt blir jag inte rädd. Jag vill
 att fadren ska få sitt straff och jag vill att Janakippo ska bli 
lycklig om inte så bara för en liten stund. Att svärtan ska lägga sig 
och solens ljus ta vid. Karin Smirnoff har ett fantastisk berättarspråk 
som är knivskarpt och hur mörkt det än blir vill jag veta vad som kommer
 att hända härnäst. Jag vill lära känna John, Diana och Maria. Jag vill 
knyta ihop dåtid med nutid. Förstå relationerna och familjebanden. Jag 
vill förstå hur Janakippo formades till den hon är och Bror. Jag vill 
bara fortsätta läsa, uppkrupen i soffan med tekoppen i handen. 
/Hanna 
Titel: Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Förlag:  Bokförlaget Polaris
            
Utgivningsdatum: 2018-09-25
ISBN: 9789177950981  
