För tio år sedan fick jag lunginflammation på en jobbresa i Köpenhamn. Den gången hade jag inte lyssnat på kroppen och fick en kollaps mitt inne i den Svarta Diamanten på ett studiebesök som jag själv hade arrangerat. Jag bara svimmade och orkade inte ta mig upp tillslut åkte jag taxi tillbaka till hotellet efter att ha blivit undersökt av en sjuksyster som satt i biblioteket och pluggade till läkare mot att jag lovade att jag skulle uppsöka läkare direkt när vi kom hem ett par dagar senare.
Nu har jag fått det igen. Trodde jag hade fått influensa men icke. Andningen är pipig, hostan rivig och tack vara penicillinet febern äntligen borta. Och jag känner att jag orkar lite, lite mera för varje dag. Att vara sjuk är bland det jobbigaste jag vet det är som att i mitt liv i mitt huvud finns det inte plats för sjukdom. Tankarna går ungefär såhär: jag som har så mycket på jobbet nu, tennisen som är så rolig på tisdagar, den där roliga middagen på onsdag och bokklubben på fredag och allt kul som händer med barnen osv. Tankarna bara snurrar och jag får en inre stress och blir lite småknäpp och tjurig. Så är jag så det första dagarna in på sjukdomen. Jag försöker landa i vilan men det går inte riktigt. Så kommer det den där känslan av maktlöshet, den där känslan som säger att det finns ingenting jag kan göra. Jag kommer efter på jobbet, jag missar mina fina vänner som jag värdesätter så högt, jag missar kvalitetstid med trollungarna, jag missar tennisträningarna och det är bara så det är. Är man sjuk så är man. Och plötsligt har jag landat och den inre stressen försvinner.
Nu ska jag äta fruktsallad och titta på film med barnen och jag önskar er alla en fin fredag!
/Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar