Här är jag!

 

Ja här är jag på väg hem från jobbet, ståendes och väntar på pendeln.

Vem är jag då? Jo jag är 36 år gammal, heter Hanna och jobbar som byggnadsingenjör. Har ett miljöintresse som började efter att min äldsta trollunge föddes och jag som många småbarnsföräldrar kände mig livrädd för allt utanför bubblan. Kommer från en familj där man alltid varit intresserad av att diskutera och har en mamma som brinner för djurens rättigheter, människors likavärde och att man som människa har rätt till bra mat. Hon har under min uppväxttid varit vegetarian i perioder, handlat närproducerat, ekologiskt och visat vägen till att fritt tänka "vad är bäst för mig och vad kan jag göra utifrån mina förutsättningar"? Någonting som jag är stolt över att ha fått med mig från uppväxten.

 

Sedan jag började blogga mera som ett experiment för att dokumentera hur ett ekologiskt år kunde vara har tiden bara flugit fram. Målsättningen då som nu var att handla så mycket ekologisk mat som möjligt (ca 80%), ekologiska kläder och skönhetsprodukter, leksaker m.m. Att gå på ekologiska caféer och restauranger, att äta mindre kött och leva mindre stressigt storstadsliv.

 

En del saker har gått bra och varit enkla att ställa om andra svåra. Att handla ekologisk mat har varit det enklaste mycket på grund av att utbudet och människors kunskap har växt och tar nu plats i debatten och mataffären. Att äta mindre mängd kött har gått bra och dåligt i perioder mycket pga att min hälsa inte varit så bra i perioder med magproblem kopplade till reflux och känslighet för gluten vilket begränsar vardagen. Att hitta ekologiska kläder utan att det blir allt för dyrt har inte heller varit det enklaste men där har jag nått en kompromiss som innebär att alla basplagg som man har nära kroppen ska vara av ekologisk bomull och helst certifierade. Jag har också blivit bättre på att leta reor på nätet till barnen och mig själv. Hållbart och långsiktigt mode känns som en nyckel till det. Och mindre slit och släng. Också alltid ställa frågan hur många kjolar behöver jag eller behöver min lilla trollunge flera än fyra mjukisbyxor?  

 

Restauranger och Caféer då? Hur har det gått där? Jo det har varit svårast. Reser en del i mitt jobb och kommer till nya städer titt som tätt där jag som besökare inte har koll på om det finns eko-reko ställen att hänga på eller inte eller att jag går ut och äter med andra som inte tycker att detta är viktigt. Mina tankar har då varit att fråga personalen och att välja ett vegetariskt alternativ. Ett sätt att hantera situationen även om det inte är fullt ut. Så där skulle jag vilja se flera fik och restauranger som stolta skyltar med att det serverar kravmärkt! Jag hoppas och tror att det kommer.

 

Det stressiga storstadslivet då? Jo det finns kvar och visst känner jag i perioder mycket stress. Jag önskar ofta att vi bodde i en småstad där vi kunde cykla och gå till jobbet, vara närmre naturen och odla mera och min dröm att ha höns. Men jag inser lika snabbt att så ser inte våra förutsättningar ut. Vi arbetar i storstaden och bor i förorten. Jag tänker ofta på att om min vardag såg ut som barnens hade det varit perfekt. Det rör sig mellan hem - skola, skogen - lekparken, mataffären - det lokala caféet som har stor eko-reko utbud (som tur är) och hemma- skogen som faktisk finns på gångavstånd. Plus till det har vi landet som är en lyx inte många har råd med. För att minska stressen åker jag alltid kommunalt och promenerar mycket tycker att det fungerar för mig. Jag försöker också att varva ner ordentligt på helgen och låter mobilen ligga i väskan för att istället bara vara men där kan jag bli mycket bättre.

 

Ja där har ni mig! Kvinnan, mamman och sambon som hoppas på en bättre värld som tar vara på vår natur!