Jag skäms.
Jag skäms över att vara svensk.
Jag skäms över vår statsminister.
Jag skäms över vår regering.
Jag skäms över vår samtid där ett otroget par får mer reaktioner än svältande barn.
Jag skäms över världens ledare som inte har förmågan att sätta stopp för detta fruktansvärda folkmord, trots att vi alla var överens om att det aldrig mer får ske. Så låter vi det ske om och om igen. Jag skäms för denna gång kan vi inte säga att vi inte visste, för nu vet vi.
Och trots att jag skäms försöker jag göra det jag kan och jag vet att det inte räcker men jag vill inte tillhöra de som står tysta, som inte säger vad de tycker eller som blundar. Jag vill slåss i ord och handling för det jag tror på, alla människors lika värde, för fred, solidaritet och en bättre värld för kommande generatoner. Om du känner som jag var inte tyst, gör det du kan i det stora i det lilla. Vi alla räknas. Gå med i Svenska Freds eller någon annan organisation du tror på! Skriv under protestlistor. Stötta där du kan! Ge inte upp - vi har inte råd att göra det, inte om vi vill att våra barn ska växa upp i en hållbar och bättre värld!
/Hanna
Nu har barnen sommarlov och jag känner så igen den där känslan. Av att sommaren känns oändlig. Tröttheten landar i kroppen och sovmorgon står på agendan. Med två tonåringar blir denna sommar lite annorlunda vår äldsta ska sommarjobba (för första gången) och vår yngsta har en hel del planer på egen hand. Att se hur det växer, mognar och formar sina liv är en spännande ny fas. Att finnas till hands när man behövs men inte styra agendan. Med det växer också en annan typ av oro, deras värld blir större på gott och ont. Jag har därför tänkt att försöka ha som mål att njuta av tiden tillsammans vem vet hur många sommrar vi kommer att få med vår äldsta,vips så fyller han 18 och vill flytta til annan ort. Tiden går så himmla fort.
Så i sommar vill jag:
Vi har tillbringat årets sommarsemester i sommarstugan i skärgården och i Jämtland. Vi har vandrat i både skog, över äng och fjäll, vi har...
