Att minnas mitt 15-åriga jag

Precis som mina barn gör så växte jag upp i en av Stockholms södra förorter, Bagarmossen. En klassisk förort utbyggd under en tid då man stadsplanerade med torget i centrum, med den obligatoriska fontänen och där höghuset står som en symbol för tillväxt men också bidrar extra mycket till förortskänslan. Ni som varit i Bagarmossen vet att det är en grön förort. Där närheten till naturen är väsentlig och hela miljön är superbarnvänlig med lekparker och gångstråk som binds samman av tunnlar. Där det finns söta villaområden, det klassiska 50-tals limporna och ett stort område med loftgångshus. Jag bodde mina första 15 år i två olika 50-tals limpor. Och jag måste säga att jag fortfarande älskar de där husen med deras putsade fasader och vardagsrum med fiskbensparkett. 

Som tonåring hade jag precis som min egen son ett stort socialt umgänge och varje helg var det alltid någon hemmafest under den kalla årstiden eller häng nere vid Söderbysjön den varma årstiden. Det spelades musik dracks häxblandningar, läsk och öl, dansades och hånglade om man hade tur (vilket jag inte brukade ha). När jag tänker på min tonårstid gör jag det ofta med ett leende. Vi var ett stort kompisgäng som var duktiga på att ta hand om varandra. Ingen gick hem från sjön själv, drack någon för mycket såg man till att den personen fick läsk och hängde tills den kunde gå hem och mådde bra. Blev någon ledsen tröstade man. Många känslor känns som det hör tonåren till. Men också många faror. Även om vi var ett tryggt och relativt lugnt gäng var vi ju inte ensamma tonåringar i förorten. Och precis som idag fanns det en mängd olika gäng. Några höll på med cannabis och partydroger, några begick mindre brott och några gillade att slåss och jag kände flera av dem. Uppväxta i samma bostadskvarter där jag var den enda tjejen hade jag lekt på gården med de flesta av dem. Många av dem hejade och skojade när vi sågs. Några var ett par år äldre och andra jämngamla med mig själv. Och jag var glad för att vi hade en gemensam historia och grund. Som vuxen kan jag ju se att det skapade en falsk trygghet och att jag kunde hamnat i onödiga situationer. Men där och då tänkte jag inte på det. 

Efter att min äldsta son blev 15 år har vi haft många samtal här hemma. Vi har pratat om vikten av schyssta vänner, att vara i trygga miljöer och om att inte utsätta sig själv för farliga situationer i onödan. Men vi har också pratat om vikten av upptäckarglädje, att vidga sina vyer och vad det innebär att vara tonåring idag. Jag är så tacksam att man växer som förälder tillsammans med sina barn. 

/Hanna