När allt känns nattsvart

Ännu en tonåring har skjutits och jag kan faktiskt inte förstå eller ta in riktigt vad det är som händer. Att vi har problem i vårt land är tydligt men att vi särskiljer oss så mycket från övriga norden och Europa, går inte att ta in. Att det bakom varje nyhet finns tonåringar, barn och mammor/pappor, syskon, vänner som alla drabbas av det dödliga våldet. Föräldrar som måste begrava sina barn. Jag känner sådan maktlöshet och sorg. 

Jag vill inte höra ett ord om att det är invandringens fel eller att det är den misslyckade integrationens fel. För just nu är det bara ursäkter till att inte genomföra en riktig politik som fungerar och bryter kedjan. Knarket måste bort och barn/ungdomar måste få vara just barn/ungdomar! Och för det krävs det resurser, människor och tydliga mål. Det krävs att samhället går samman och tar krafttag. Att vi låter barn och ungdomar få vara just barn och ungdomar. Med framtidshopp och framtidsutsikter. Med en trygg och bra skola där man uppnår godkända kunskapskrav och ser gymnasieutbildning och jobb som nåbara. Där man känner att man är viktig. Där man har fritidsaktiviteter vare sig det är inom en idrottsförening eller inom natur eller kultur. Där man känner sig glad och mår bra. Där hot, våld och trakasserier inte hör hemma. Att vuxna är vuxna, trygga och stöttande. 

Sedan menar jag inte att vi inte måste ha en rättssäkerhet eller att polisen inte ska lösa brott det är i min värld självklart. Så många poliser som möjligt ska synas i samhället. Knarket ska bort och även mindre mängder ska kunna beslagtas och ge böter. Jag tycker att man ska ta tillbaka civilanställda som kan sköta administration och handläggning av ärenden och uppföljning hos polisen. Att tullen ska ha resurser för att stoppa knark och vapen är också en självklarhet. Att tystnadskulturen bryts och vi främjar öppenhet utan att man som samhällsmedborgare ska vara rädd. Att vuxna tar tillbaka stadsrummet. Att socialtjänsten får resurser så att det kan fånga upp barn och unga som har det svårt och hjälpa föräldrar. Att sjukvården har resurser för att hjälpa barn/ungdomar med diagnoser och psykisk ohälsa.

Men vi måste vakna nu! Det får inte fortgå! Vi måste gemensamt engagera oss! Barn och unga måste få chansen att känns framtidstro, hopp och att de är värdefulla!
/Hanna