Så kom då dagen som jag haft så mycket ångest hela våren inför. Inte så mycket för själva dagen utan mera milstolpen i livet. Summeringen av tiden och åren. Jag har känt mig rätt så gammal. Tittat på andra 40-åringar och tänkt att det ser ut som 30-åringar medan jag känner mig som 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag har känt mig rastlös och lite sliten i mig själv samtidigt som jag har haft en del saker i kroppen som har utretts med mer eller mindre goda resultat. Det har sammantaget känts som jag har en kamp mot klockan på något underligt sätt samtidigt som jag i det stora har mått bra, trivts på jobbet, familjelivet funkar, älskar kören och är så tacksam för det jag har.
Sedan vaknade jag på 40-årsdagen och kände mig precis som vanligt. En fin sommardag när solen skiner, värmen värmer och familjen är glad. Barnen är nöjda, riktigt fin frukost är framdukad och det där med att fylla 40 år känns inte så viktigt men det runt om kring är viktigt. Att få vara med fami…
Kommentarer
Skicka en kommentar